Jag bestämde mig för att skriva ett inlägg om tatueringar i mitt arbete som begravningsentreprenör. Ganska ofta får jag frågor om mina tatueringar, jag har ju flera som syns väldigt väl. Jag tror också det är många som undrar men inte frågar. Det finns positiva åsikter och det finns de som tycker att de inte alls passar mig och inte i den bransch jag jobbar inom. Det finns studier som gjorts genom åren om hur människor ser på andra och det har jämförts såväl kvinnor som män, med och utan tatueringar, och hurudana fördomar som förekommer. Bland dagens unga och vuxna blir det allt vanligare med tatueringar och numera ser man dem inom såväl vården som inom serviceyrken.
Min första tatuering tog jag för över 20 år sedan, jag var ung och med lov av föräldrarna tog jag en liten tatuering på ryggen som gick att täcka över med kläder. Några år gick det tills jag tog nästa och återingen gick det några år. De senaste tio åren har jag varit destu aktivare kund hos min tatuerare. Det började med att jag ville alla tatueringar skulle gå att täcka med kläder om det så behövdes, men med åren har det blivit allt mindre viktigt. Jag har tatuering på halsen och handen, inte alltid det lättaste att täcka, eller hur?
Hur kom jag fram till att det inte ska behöva täckas då? Och varför har jag så många tatueringar? Det är bra frågor kan jag säga, jag vet dock inte om jag har så bra svar på dem. I mina ögon är tatueringar något vackert. Jag älskar färger och har de synligaste tatueringar i många färger. På ett eller annat sätt så symboliserar alla tatueringar något. De symboliserar något jag tror på här i livet, de symboliserar livets gång och viktiga saker för mig. Varför jag gjort något permanent på min kropp då för att få det symboliserat? Det har jag ett enkelt svar på; det är vackert. I mina ögon. Jag förstår att alla inte tycker som jag och det tycker jag är okej. Vart efter jag har tagit mer tatueringar så har jag trivdes med dem så bra och tycker om att se på dem och det har väl bidragit till att det inte är så viktigt att de är gömda.
Studier som har gjorts om tatueringar och stigma har visat att människor med tatueringar ses negativare, mer rebelliska, de ses ha mindre kompetens och mer promiskuösa av folk. Det här gäller alltså första intrycket då folk fått se bilder på tatuerade och otatuerade män och kvinnor. Ett första intryck av en annan människa får man alltid. Men jag hoppas alla kan ge människan en chans, oavsett hur han eller hon ser ut.
Jag kan beskriva mig själv som en väldigt försiktig person, lite blyg i många fall. Jag tar inte stor plats i grupper och jag tycker alla människor är lika värda. Under de senaste 13 åren har jag jobbat mycket med mig själv, för att inte låta högkänsligheten ta över, för jag är en väldigt känslig person. Jag har gjort högkänsligheten till en styrka. Jag känner att det är en styrka för mig i mötet med anhöriga, i respekten mot såväl de anhöriga som den avlidne. Jag är väldigt målmedveten och jobbar hårt för att nå mina mål. Jag älskar att lära mig nytt och studerar gärna och går kurser. Jag hittar gärna sätt att samarbeta med andra, jag tror på det framför att motarbeta eller helt och hållet köra sitt eget race med skygglappar på. Under de här månaderna som företagare i Malax så har jag fått kontakt med många andra företagare och även om alla kontaker inte har med samarbete att göra så är jag väldigt glad över att få lära känna nytt folk.
Med det sagt, jag har inget emot att ni frågar om mina tatueringar, jag pratar nämligen gärna om dem med er och besvarar era frågor 😊
/Alexandra
